Visst är det underbart med kärlek, pojkvän, ett bra förhållande, att mysa etc...
Men har man någonsin tänkt på alla konsekvenser? Hur dåligt man kan må? Hur psykiskt påfrestande det är ibland?
Det är okej att må dåligt, men varför ska man då ljuga för sig själv och andra och intala både dom och en själv att man mår bra? Varför går man till och med så långt att man sen inser att man blundar för sanningen och inte vet vad som är rätt eller fel längre? 
Det är som att man är hyptnotiserad av ens egen partner, man gör allt för människan. Man offrar kompisar, familj, skola, men framförallt så offrar man sig själv.
Vissa ger bort en liten del av en själv när man blir tillsammans med någon. Men sån är inte jag, för om jag väl ger mig in i något, då gör jag det helhjärtat. Jag gör allt för personen, offrar allting och hela mig själv. Det är så fel om inte personen i fråga gör det tillbaka.

Men det kommer en gräns, när man själv inser att det man håller på med är inte okej.  Man tänker att man står ut med lite ont i hjärtat någon dag till, den dagen blir till en vecka, som blir till en månad och sen fortsätter det. Man tänker att, bara jag får vakna upp bredvid honom, dela våran kärlek ihop så är det okej att ha ont i hjärtat. Men nej, jag har kommit på nu, det fungerar inte, aldrig. 
När tillfällena som gör en illa påverkar hjärtat lika mycket som den personen en gång gjorde så att man slog dubbelslag är lika, då har det gått för långt.

Kärlek är långt ifrån okomplicerat, kärlek är nästan ordet varför. Varför ger man bort hela sig själv, när man vet att i slutändan kommer jag inte må bra utav det?
Varför ger jag så mycket när jag inte får något tillbaka? Dessa varför kan fortsätta i evighet och man får aldrig riktigt ett svar, utan man bara agerar, man gör det för att man är kär. 
Kärlek är som en sjukdom, man blir smittad och den försvinner aldrig. Även fast förhållandet tar slut så lever fortfarande personen och alla minnena kvar i huvudet för en väldigt lång tid. Men varför tror jag det?  precis som jag konstaterade där uppe, kärlek är ordet varför!

 Jag börjar undra hur många fler timmar mitt hjärta och min lilla kropp står ut med ångest, smärta och svek. Den har klarat för mycket redan, men kan jag dra ett dubbellast? Jag tror inte jag kommer orka att bli sviken igen.Varför är det alltid så, att när man har gjort slut så söker man tröst och man söker någon som kan vara "den" personen, men bara för någon dag. Då den dagen blir till veckor, dessa veckor blir till månader osv. Så får man känslor för nästa person, så gör den samma sak. Så står man där med sitt hjärta helt utslitet och kroppen är helt paj och man vet inte ut eller in. Man står där, man känner sig ensammast på jorden och vet inte om man vill fortsätta leva.

Även fast allt känns omöjligt, kanske det vara lika bra att allt hände, så man fick känna på hjärtesorg, för hellre hjärtesorg än en falsk människa som leker med ens känslor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

NY BLOGG FÖR ER SOM INTE VET! KOMMER BLI MYCKET MER INLÄGG, VIDEOS, OCH MASSOR AV SKVALLER! http://www.amandaanderssson.devote.se/ http://www.amandaanderssson.devote.se/ http://www.amandaanderssson.devote.se/ http://www.amandaanderssson.dev...

Hejsan! va ju som sagt sjuk igår, och är de tän idag, så grymt jobbigt att inte kunna andas igenom näsan, och jag hostar säkert sönder något revben snart! Har man tur så överlever jag den här dagen. men jag ska ligga hemma och ta mycket hostmedecin...

Hejsan! Har absolut inge o skriva! intressant va? Men igår så slutade jag 13:20 och satt o väntade på Tildis en evighet typ, sen drog vi hem till mig, och hon spelade musik o jag somnade typ i 20 minuter, haha! sen följde vi med mamma och famil...